www.josefinssida.se

Skrönor och historier

Zakarias Olofsson

Zakarias Olofsson, född 1811-01-25, var min farmors morfars far.

 

I friartagen 1

"Emma Näsström berättar följande om sin farmor:

'Det dröjde länge innan Zakris Ol sökte sig en hustru. Han var 42 år. Därav kan man dra den slutsatsen att han hade höga ideal eftersom hans mor var av ädel stam. Då han genom rykten fått höra om Anna-Brita Eliasdotter i Väster-Ormsjö att hon var en stor, stilig, vacker, dygdig, arbetsam och gudfruktig kvinna, så for han dit. Hon satt och spann och han såg på henne och sa: 'Jag tyck om däg jä. Vill du följ mäg te Ringvattnet?' Hon reste sig upp och sa ja. Hon fick vintern på sig att ordna utstyrseln och hon kom och bröllopet stod den 28 mars 1853. Hon var 21 år. Första sonen Olof föddes i april 1854."

Ur Näset, årsskrift 1987

 

 

I friartagen 2

"Zakris Ol fann det svårt att vara änkeman med så många barn. Han kände till en duktig kvinna i Västertåsjö, som hans tankar började kretsa kring. Till slut bestämde han sig för att hälsa på hos henne och göra ett försök. Men hans hår hade grånat. Och för att göra sig lite mera behaglig och ungdomlig tog han nätfärg (färg som användes till fisknäten) och färgade håret.

 

Det var vårföre och skare och det gick lätt att åka skidor över skogen och över Flåsjön och Tåsjön. Men svettig blev han och därför hade färgen runnit ner över hans ansikte, när han till slut kom fram till Västertåsjö.

 

Anna Johanna såg vad som hänt och förstod orsaken. Så småningom kom Zakris Ol fram med sitt ärende. Men då sa Anna Johanna: 'Du är av O'sjaran! Jag tror dig inte!' Saken var den, att Zakris hade flera syskon i Tåsjö, alltså barn till Ol Zakris (förkortat O'sjaran), och de var kända för att vara lite knipsluga och illmariga. Det var inte tillrådligt att alltid tro dem på deras ord.

Zakris fick upprepa sitt frieri. Han betonade: 'Och NU ska du TRO mig!' Till slut blev det avtalat, att trolovning skulle äga rum. Det sägs, att det var Zakris missöde med färgen som fått Anna Johannas hjärta att vekna."

Ur Näset, årsskrift 1987.

 

Som ålderman

"En riktig kärngubbe är Zakarias Olofsson i Ringvattnet. Trots sina 92 år är han rask och kry samt deltager ofta i dagens förekommande sysslor inom gården.

Olofsson, som varit en mycket skicklig hästhandlare, visar ännu det han ej står efter sina yngre fackmän på detta område. Så t.ex. kan Olofsson stå och se ut genom fönstret och se en främmande häst passera förbi, och genast säger han hästens ungefärliga ålder samt hans öfriga goda eller dåliga egenskaper.

Dessutom skämtsam och glad språkar han gladt med alla som komma in hos honom.

Han har varit gift tvenne gånger. I förra giftet hade han ej mindre än 10 barn, alla gossar, hvaraf dock 2 dogo i späd ålder. Till vår meddelare, som nyligen besökte honom, skämtade han att det var skada, att han ej hade dussinet fullt. De kommo äfven att resonera om jordbruket och de många maskinerna på detta område hvarvid Olofsson yttrade: 'Jag har ej användt några andra maskiner i min tid än dessa (visande sina händer) och ändå skött jordbruket så, att jag, då hemmanet aflämnades till mina barn (på våren 1880), kunde bärga 200 hässjor hö utom lika många skylar korn.' Men, tillade han, 'nu känner jag, att dessa mina maskiner börjar bli väl mycket slitna för att användas i jordbrukets tjänst, men låt de nutida maskinerna af järn och stål dagligen användas i hårdt arbete tills de blifva öfver 90 år, och jordbruket skall med all säkerhet vara långt kommet på utvecklingens och fortskridandets väg."

Ursprungligen återfinns artikeln i Jämtlands-Kuriren men citatet är taget ur Näset, Årsskrift 1987.

Olof Zakrisson

Olof Zakrisson, född 1778-03-20, var min farmors morfars farfar.

 

Nybyggaren

"(Ur 'Min födelsebygd och mina förfäder. Några anteckningar' av J.P. Näsström nedskrivna 1912)

 

Olof Zakrisson, min farfar, föddes den 20 mars 1778 och flyttade vid 21 års ålder (1799) till det s.k. Näset, där han senare begynte bygga och bo, och där förut en lapp vid namn Per Jonsson en tid varit torpare. (- - ) De första 6 åren av Olofs vistelse i sitt nya hem sköttes hushållet av hans moder Ingeborg Olofsdotter, som redan 1801 blivit änka, men den 2 nov. 1805 ingick Olof Zakrisson äktenskap med sin 22-åriga syssling Göla Larsdotter, dotter till Lars Larsson i Holmen.'Gammel-Lars' kallad. Detta äktenskap varade i 65 år och välsignades med 13 barn.

År 1812 bytte Olof hemman med Anders Olofsson i Hillsand, men där kunde han till följd av grannarnas avundsjuka och ondska ej bo. En Jöns Jonsson därstädes svor på, att ingen skulle komma dit och göra skam av Hillsandborna. De slogo ihjäl hans hästar ute på betet och tillfogade honom all möjlig skada, varför han redan följande året återvände till Ringvattnet. Här fortsatte han nu med sådan kraft vid upparbetandet av sitt hemman, att han av Jämtlands läns hushållningssällskap den 14 mars 1848 blev belönad med en ganska stor silverbägare, bärande inskriften: 'För odlingsflit'.

 

Man måste efter dåvarande förhållanden förundra sig över, att han kunde hinna med så mycket, men han var outtröttlig och unnade sig varken rast eller ro och sökte på alla sätt vara verksam. Både själens och kroppens krafter fick han ock behålla till sena ålderdomen."

Ur Näset, Årsskrift 1987.

 

Jägaren

"Utom framstående jordbrukare var Olof Zakrisson en väldig jägare. Såsom exempel därpå må följande berättelse, hämtad ur Östersunds-Posten år 1905, anföras:

'Under sommaren 1800 hade några vallhjon å Ringvattnets skog, öster om Grästjärnen, påträffat en grotta, hvilken de ansågo särdeles lämplig som björnide. Fyra raska och modiga ynglingar i samma by, nämligen Lars Danielsson, Per Zakrisson, Olof Zakrisson och Johan Zakrisson (Holmberg), hvilka fått underrättelse om hvar grottan var belägen, begåfvo sig en dag under vintern 1801 på skidor men utan vapen till ställlet för att utröna om grottan hyste några invånarare.

 

Vid framkomsten började de tre medföljande hundarna att ifrigt skälla, och genast kom en stor björnhona framrusande ur idet och sprang sin väg. Hundarna kröpo in i idet och kommo snart åter släpande med sig tre nyfödda björnungar. Björnmamman, som börjat ana, att jägarna möjligen hyste onda afsigter mot hennes småttingar, återkom efter en stund. Då hon fann sitt hem plundradt på sin käraste egendom, anföll hon ögonblickligen den närmast stående och oförberedde Olof Zakrisson.

 

En förtviflad brottning uppstod, hvarunder det i början syntes som om jägaren skulle draga det kortaste strået. De tre andra jägarna, hvilka utan vapen som de voro, ej kunde bistå den kämpande kamraten, skyndade hem för att underrätta om, att det nu var slut med Olof. Ödet hade dock annorlunda bestämt.

Den 22-årige ynglingen, som ägde kraft i arm och mod i barm, hade fått tag i björnens båda öron, under det att björnen omfattade mannens midja, i hvilken ställning de länge kämpade utan seger å någondera sidan. Mannens skidor voro fastbundna vid fötterna, hvilket hindrade rörelserna. Till all lycka brast slutligen högra skidan, hvadan mannen blev mera fri. Rask i vändningarna som han var, lyckades han omsider få fram slidknifven, gjorde med kraftig hand ett djupt snitt i björnens vänstra sida mellan refbenen, hvarvid ömtåligare delar skadades med den påföljd, att björnen efter en ytterligare hårdnackad strid slutligen segnade död till marken.

 

Mannen gick heller icke alldeles skadeslös ur striden. Hela hufvudsvålen var i det närmaste lösrifven, och vänstra armen och handen voro gräsligt sargade af björnens bett. Mannen var sedan något ofärdig i vänstra armen under hela sitt lif. Han hade dock kraft att tillsäga en af de kloka hundarna som kvarstannat på platsen, att gå hem efter hjälp. Därefter började han i den djupa snön vandringen mot det en half mil aflägset belägna hemmet, men, utmattad som han var af öfveransträngning och blodfölust, samt af svårigheter att gå i de af björn- och människoblod genomdränkta och stelfrusna kläderna, föll han sanslös i snön, i hvilket tillstånd han under den bistert kalla natten påträffades af en med häst och släde försedd anhörig.

Hunden, som förstått mannens uppmaning att skaffa hjälp och sett hans nödställda belägenhet, kom hem förr än den sårades kamrater. Genom ihärdigt skällande och andra åtbörder lyckades han göra sig så bemärkt, att de hemma förstodo att någon olycka inträffat, hvadan den räddning, som ofvan nämnts, sändes. Dagen därpå hemforslades björnen.'

 

Så långt tidningen. Enligt sonen Johan Olofssons meddelande låg den sårade sedan till sängs i 6 veckors tid i svårt lidande, men när han fram mot påsktiden tillfrisknat, fick han kallelse att tillika med sin broder Per och sina säkra och ihärdiga hundar komma till Gärdnäset och jaga björn. De två bönder, som då funnos på Gärdnäset utfäste sig att betala en riksdaler specie för hvarje dödad björn samt hålla manskap, som skulle följa och tillvarataga det skjutna.

På måndagen fingo jägarne skjuts från Gärdnäset till det 3/4 mil i nordväst belägna Ögelströmmen. Under det att de där rastade och intogo någon förfriskning fingo hundarne upp en björn, hvilken genast fälldes och fick tagas med skjutsen tillbaka till Gärdnäset. Sedan dödades en björn för varje dag under veckan. På fredagsaftonen återvände jägarna till Gärdnäset, och där hölls hela lördagen 'gravöl' över de fem dödade björnarna.

På söndagsaftonen begåvo jägarna sig hem till Ringvattnet, men under vägen påträffades en stor fet björnhona utan ungar, hvilken dödades. Den fingo de båda ynglingarna själv behålla, och för den del av skottpengarna och av huden, som föll på Olofs lott, köpte denne ett rött stoföl, vilket han hade, tills det var 8 år, då det dödades av en björn."

Ur Näset, Årsskrift 1987.

 

Gästfriheten mm

"Ett par exempel på Olof Zakrissons karaktärsdrag må här anföras. Gästfriheten framträder i hans kända uttryck: 'Om jag har aldrig så litet, skall ingen gå hungrig från min gård', och eftergivenheten återspeglas i följande tilldragelse:

 

Före avvittringen år 1835, då skogarna uppmättes och skiftades mellan bönderna och kronan, hade Ringvattnet 2 1/2 tunnl. gammal skatt, men vid avvittringen erhöll byn 2 1/2 tunnl. ökeskatt, så att byns skattetal nu utgör 5 tunnland. På denna tid innehades byn av fyra bönder näml. östra halvan av bröderna Per och Olof Zakrisson och västra halvan av bröderna Per och Lars Danielsson. Vid avvittringen ville icke Per Zakrisson och Per och Lars Danielsson av fruktan för högre utskylder övertaga ökeskatten, varför Olof Zakrisson ensam övertog den jämte sin egen skatt, så att han ensam skattade för 3 1/8 tunnl. och de övriga tillsammans för endast 1 7/8 tunnl.

Så fortgick det i 17 år eller till 1852, då en Uno Uhlin för Lo & Kramfors räkning under en tid av 50 år för en summa av 6.000 kr köpte all tallskog i byn, beräknad efter 5 skilling för trädet. Nu insågo gubbarna, att de handlat oklokt och bönföllo Olof under tårar att få sin andel i skatten, vilket de även fingo.

 

Olof Zakrisson var tydligen mera läskunnig än de flesta andra på sin tid. När han tillika med det övriga kyrkfolket en söndagsmorgon kom till kyrkan, så anmäldes att pastorn, Söderlund, var sjuk och kunde ej förrätta gudstjänsten. Olof skickades då till prästgården och lånade en postilla, ur vilken han alldeles oförberedd men till allas belåtenhet läste predikan för dagen.

När Olof låg på sitt yttersta, önskade han tala med pastor Hedin och erhålla nattvarden, men Hedin hann icke fram medan han levde. När den sjuke kände döden nalkas utan att hava erhållit den efterlängtade måltiden, yttrade han: 'Har du trott, så har du druckit.'

Jag minnes huru han någon dag före sin död omtalade, att han under natten sett en ängel stående vid sängen med en 'lur' (trumpet) under armen. Tydligen var det de trumpetblåsande änglabilderna på altartavlan i Alanäs kyrka, som hägrade för hans inre syn.

Olof Zakrisson avled den 22 aug.1871, 93 1/2 år gammal. Han hade då i 24 år åtnjutit födoråd. Hans trofasta maka hade samma år den 10 januari bortgått.

Olof Zakrissons barn voro:

Ingeborg, född den 26 juli 1806 och död den 9 aug. samma år,

Anna, född den 13 sept. 1807 och död den 15 mars 1894, 86 år gammal,

Lars, född den 27 juni 1809, död den 22 juni 1898, 89 år gammal,

Zakris, född den 25 jan. 1811 och död den 29 mars 1906, 95 år gammal,

Olof (Blomgren), född den 12 dec. 1812 och död den 31 mars 1901, 88 år gammal,

Jöns, född den 26 dec. 1814 och död den 1 sept. 1893, 78 år gammal,

Per, född den 19 okt. 1816 och död den 4 mars 1904, 87 år gammal,

Ingeborg, föd den 18 juli 1818 och död den 2 jan.1898, 79 år gammal,

Juliana, född den 28 okt. 1820 men död redan följande året, varför följande dotter som föddes den 3 februari 1822 även erhöll namnet Juliana; hon avled i dec. 1886. 64 år gammal,

Maja Cajsa, född den 23 maj 1824 och död den 12 sept. 1874, 50 år gammal,

Johan, född den 8 aug. 1826

Mikael, född den 24 maj 1829 och död ogift den 19 maj 1871, 42 år gammal."

Ur Näset, Årsskrift 1987

 

Olof Zakrisson som bönpräst

"J.P. Näsström berättar på andra ställen i sina anteckningar (och i en uppsats i Härnösands julbok 'Från ådalar till fjäll' 1943) om Ringvattnets sed att ofta fira gudstjänst på söndagarna hemma i byn. Vägen var nämligen lång och besvärlig ner till Alanäs kyrka, ibland helt oframkomlig:

'I gudstjänsterna deltogo byborna mangrant, och andakten var mönstergill. Gudstjänsterna gingo i tur och ordning, så att när helgdagsmorgonen kom, stod alltid ett kök eller en sal i ordning med stolar och bänkar för att mottaga besökarna.

 

Utom alla till högmässogudstjänsten hörande böner lästes därvid en predikan över dagens text, vanligen ur Luthers eller Norborgs postillor, och oaktat predikan ibland kunde vara ganska lång samt enformigt och släpigt framsagd var det både en talrik och andäktig skara, som bevistade gudstjänsterna.

Under juletid var det sed, att alla som bevistade gudstjänsten, både unga och gamla, skulle bjudas på kaffe och kakor, och dessa bjudningar fortsatte, till dess att alla hushållen fullgjort sin skyldighet. Härigenom gavs tillfälle för de äldre att rådgöra även om byns gemensamma angelägenheter.

Olof Zakrissons mor, Ingeborg Olofsdotter, omtalas särskilt för sin ovanliga sångröst. Hon var 'bönklockare' eller sångledare vid gudstjänsterna i Ringvattnet till omkring 1820, då hon efterträddes av sin son Olof. Denne var både präst och klockare, förmodligen byns förste s.k. bönpräst, till dess han efterträddes av brorsonen Per Persson, vilken var bönpräst till på 1880-talet."

Ur Näset, Årsskrift 1987.

 

Trallaren

Kallades Gammel Ol-Sackrisa, han var björnjägare och bönpräst, d.v.s. han kunde hålla gudstjänst i prästens ställe. Han brukade också tralla på lekstugorna i byn när man inte hade någon spelman. Sonsonen Erik Axel Näsström lärde sig hans repertoar, bl.a. Gammal jämtländsk brudmarsch. (LP-omslag: Vall- trall- och Lapp-Nilslåtar Sv. Radio SRLP 1316/7; 1978) (CD, Familjer i Ström och Alanäs 1500-1820, George Hansson, familj nr 100).

 

 

Bråket om skogsslåttern

"Att Ol Zakris i yngre år kunde vara tämligen hetlevrad framgår av följande 'sanna händelse från 1810' (publicerad i Havsnäs Bygdeförenings skrifter, häfte 10, 1984):

'Två bröder i Ringvattnet var ovänner. Den ene hette Olof Zakrisson och den andre var Per Zakrisson. Båda hade de fäbodar efter Näxåsvägen, och båda höll de på med skogsslåtter. Men det var före storskiftet, och ägorna låg spridda om varandra. Bönderna slog de myrar, som de ansåg sig äga. En sommar slog en av bröderna en slått, som den andre brodern ansåg vara sin. Det blev naturligtvis bråk.

 

En dag gick den broder som slagit myren upp till sin fäbod. Strax efter kom den andre brodern. Också han skulle till bostugan. Båda hade varsin ryggsäck. Men den siste brodern gick fortare, och om en stund hann han upp den förste brodern och började knacka med sin käpp på dennes säcklock. Denne förstod vad det var fråga om och vände sig hastigt om. Bröderna började slåss, det och blev hårda tag. De härjade och råmade, så att det hördes ända till byn. Olof Zakrissons hustru Gölin Larsdotter hörde dem och sa: 'Nu ha gubbarna vorte ovänner'. Men under det att de slogs, så började en kattuggla att låta uppe i berget. Då tänkte gubbarna, att det var för dem det började spöka, så de omfamnade varandra och sade: 'Vi ska inte låta solen gå ner över vår vrede.'"

Ur Näset, Årsskrift 1987.

 

Arvsskiftet 1847

"Som framgått av J.P. Näsströms krönika nådde Olof genom sin odlingsflit och kanske även genom sin jakt ett imponerande välstånd. När Olof och hans hustru firade guldbröllop, ordnade han ett extra fint dukat matbord. Alla elva barnen var hemma och när de kom till sina platser, fann var och en en hundrariksdalersedel på tallriken. Högtidligt sade Olof: 'Ären I mina barn, så ären I mina arvingar!'

 

Johan Näsström berättar, att Olof tycks ha varit duktig affärsman. Ett belägg för detta är den märkliga skogsaffären 1852 (som J.P. Näsström redogjort för i sin krönika): 'Denna skogsaffär var troligen den första i dessa bygder. Olof ansåg sig vara oförhindrad att förfoga över skogen. Därför sålde han all tall på skogen för 6.000 riksdaler. Priset blev räknat efter 5 skilling pr träd. Men när de bönder som tidigare inte ville vara med och betala sin andel i ökeskatten fick veta om Olofs affär, blev de ånger över sitt nekande. De kom därför till Olof gråtande och bar att få vara med på affären, vilket de också fick. Hustrun Gölin var mycket glad över denna affär. Ett antagande är, att det var hon som uttryckte orden: 'Ska skogsbolage fara över skogen, är de väl detsamma om dom också tar grana.''

Johan Näsström återger även uppgifter om att Olof skulle ha varit ägare till hemman även på andra håll. År 1851 var han ägare till en gård i Torsfjärden (enligt Lennart Trangius i Strömsboken). Det sägs också att han under någon tid var ägare till en gård i Kläpppe efter väg 88 norr om Östersund. Måhända bidrog köp och försäljningar av gårdar till att grundlägga Olofs välstånd?

 

En intressant, detaljerad bild av detta välstånd ger bouppteckningsprotokollet från 1847. (Handlingen har publicerats i Havsnäs Bygdeföreninggs skrifter, häfte 10, 1984.)

Totalsumman av hemmanet plus alla inventarier, boskap och övriga tillgångar uppgick till 5.607 rdr. På gården fanns det 4 hästar, 21 mjölkkor, en kviga, en oxe, 78 större och mindre får, 35 getter och 18 killingar. Dessutom hörde till gården ett kvarnsågverk och 3 båtar.

Var och en av de fyra döttrarna fick vid sina bröllop en hemgift bestående av 10 tunnor korn, 2 tunnor råg, köttvaror, 9 lass hästfoder och i kontanta pengar 280 rdr riksgäld och 1 rdr specie. (Den yngsta dottern, som vid arvsskiftet 1847 ännu inte hunnit gifta sig , fick då ut sin hemgift i förskott.) Var och en av de sju sönerna fick en arvslott om dels korn och råg för 57 rdr, dels i kontanta pengar 374 rdr samt 1 rdr specie. Tidens lagstiftning föreskrev formellt att broder skulle ärva 2/3 mot syster 1/3 . Dock beslöt man på Olofs begäran att bröderna frivilligt skulle dela med sig av sina kontanta arvslotter till systrarna så att alla syskon skulle få lika stora arvslotter. I alla arvslotter ingick även boskap, redskap, husgeråd m.m."

Ur Näset, Årsskrift 1987.

 

Anna Brita Eliasdotter

Anna Brita Eliasdotter, född 1832-03-30, var min farmors morfars mor.

 

Anna Britas kaffepanna

"En lappkäring kom en gång in i Anna Britas kök i Ringvattnet. På den tiden flyttade lapparna mellan Frostviken och kusten för betets skull. Lappgumman fick syn på Anna Britas vackra kopparkaffepanna på ben, som blänkte på spisen. 'Skänk mig kaffepanna!' sade hon. 'Nej, den får du inte' svarade Anna Brita. 'Jo, skänk mig kaffepanna!' upprepade lappkäringen envist. 'Nej, den ger jag inte bort. Den har jag fått i mitt hem', vidhöll Anna Brita.

När lappkvinnan kom till dörren, vände hon sig om: 'Du har ett stort hus, och mycket mat. Men ändå ska du svälta ihjäl! Och efter dig ska det komma en annan kvinna och hon ska också svälta ihjäl!'

 

Denna kaffepanna såldes senare på auktion. Vid detta tillfälle höll en av Anna Britas söner upp den och sade: 'Den här kaffepannan har kostat min moder livet!' (Han anspelade på Anna Britas förtidiga död genom kräfta i matstrupen.)"

Ur Näset, Årsskrift 1987.

 

Anna Brita och lappbarnet

Emma Näsström berättar följande om Anna Brita:

"En annan gång kom en lappgubbe förbi vars hustru hade dött i barnsäng. Han hade den nyfödda flickan med sig. Anna-Brita hade fött tvillingar kort tid innan. Den ene sonen hade dött genom olyckshändelse. Anna-Brita var ute på myrslåttern tillsammans med gårdens folk och hade tvillingarna med sig. Då de suttit och ätit middag, la hon den ene tvillingen i den grop som bildats i mosstuvan där hon suttit. Men tuvan återtog sin runda form och barnet rullade ner i myren och var livlöst när Anna-Brita kom tillbaka. När hon nu såg det hjälplösa lilla lappbarnet, sa hon: 'Då Gud har tänkt att jag skulle amma två barn så kan jag ta henne tills fadern själv kan ta hand om henne.'

Denna lappflicka blev mor till storskidlöparen Lars Teodor Jonsson, svensk mästare m.m. (Han är ännu i livet, 80 år gammal, boende vid Alvattenvägen.) Jag hälsade på i lappålderdomshemmet i Hålland en gång på 30-talet. Då var hon där. Hon berättade samma historia. Det kändes som om vi var släkt."

Ur Näset, Årsskrift 1987.

 

 

 

 

 

Olof Zakrisson och Gölin Larsdotter

 

 

 

Senast uppdaterad 2012-07-08